Förord
Alla jaktlag skall ha en godkänd eftersökshund tillgänglig ifall något skulle gå fel och ett vilt blir skadeskjutet, eftersökshundarna får även leta upp skadat vilt efter trafikolyckor med vilt inblandade. En god eftersökshund kan förkorta lidandet för skadat vilt - så det är inte svårt att förstå att viltspårshundar är mycket viktiga för samhället. Även om du inte själv är så intresserad av praktiskt eftersök med din hund så är viltspår en utmärkt aktivering - hundarna få verkligen arbeta med huvudet.

Inledning
Viltspår är en utmärkt aktiveringsform för jack russell terriern. Vissa påstår att viltspårsträningen skulle göra dem mer jaktbenägna, jag håller dock inte med. Jack russelln är en jaktras, att inte låta dem känna på viltvittring förändrar inte detta och vill man absolut inte ha en hund som förmodligen alltid kommer ha ett stort viltintresse - då bör man inte skaffa sig en jack russell. När man tränar viltspår med hunden, så låter man den "rikta" sin jaktlust någonstans, det blir dessutom något positivt att arbeta tillsammans med föraren istället för att dra iväg och spåra upp levande vilt själv. Viltspår är lätt att träna själv när man fått tag på utrustningen

Att börja med
Vart börjar man? NÄR börjar man? Det är lämpligt att börja med att införskaffa utrustningen. Börja med att bestämma dig för om du vill ha sele eller halsband till hunden. Det kan vara svårt att byta senare när hunden förknippar selen/halsbandet med arbete. Vissa hävdar att halsband är bäst, vissa säger sele - enligt mig är ingetdera nödvändigtvis överlägset. Nackdelen om man har halsband i vardagen är att det inte blir så stor skillnad som om man byter till sele - och vice versa givetvis. Själv föredrar jag en spårsele som sitter bra. Lina behöver du också ha. En ca 10 meter lång plast/gummilina är bäst, brukslinorna i nylon/bomull drar gärna åt sig fukt, blir tunga och trassliga. Snitslar är bra, enkla plastband som man knyter fast i klädnypor fungerar fint. Sen behöver du blod och klöv. Blod finns att köpa i affären (använd nötblod, helst ej grisblod) och klövar finns att få tag på på lite olika ställen. Om du inte känner någon jägare kan du ringa Jägareförbundet och bli hänvisad till någon i din region, med lite tur hittar du någon som kan avvara några klövar.
Klövarna förvaras lämpligen i frysen, man kan använda dem flera gånger. Exakt när det är dags att slänga dem beror på - används de flera gånger under de varma sommarmånaderna är det klart att de bli äckliga fortare än om det är någorlunda svalt ute. När de stinker så illa att man inte vill hantera dem längre kan det vara lämpligt att slänga dem, det är en bra riktlinje.
Blodet brukar jag ha i en petflaska med en kork som jag gör ett mindre hål i med syl. Man kan även "stämpla" blodet med en bit svamp på en lång pinne, fördelen är att man kan lägga spåret längre ifrån sina egna spår än med en droppflaska, jag tycker dock bättre om flaskan eftersom blodläggningen blir mer realistisk.

NÄR kan man börja då? Ganska omgående med den lilla valpen. Jag brukar lägga första spåret vid ca 4 månaders ålder, innan dess får valpen gärna bekanta sig med klöven och slicka blodiga fingrar när jag lagt spår åt de äldre hundarna.

Hur gör man?
Jag brukar lägga det första spåret ca 100 meter långt och tämligen rakt. Gärna i terräng med låg undervegetation, om det är väldigt risigt är risken att särskilt en liten hund börjar gå med hög nos och det vill man inte lära dem. Börja med att sparka upp en "skottplats". Droppa ordentligt med blod och lägg klöven på skottplatsen. Droppa med ungefär en halvmeters mellanrum de första 10 metrarna och dra klöven, därefter kan du ha lite längre mellanrum mellan bloddropparna, ca en meter. I spårslutet binder du fast klöven, gå inte i spåret på tillbakavägen.

Efter ca 2 timmar är det lämpligt att gå spåret med en nybörjarhund. Stanna några meter från spårstarten och utför den ritual som du tänkt göra även senare - ta fram sele och lina, lägg ut linan (eller trassla ut den snare, så blir det ofta) och byt utrustning på hunden. Gå sedan fram med hunden till spårstarten - man kan bära fram hunden också om man vill det - och vänta. Låt hunden undersöka ordentligt, stressa inte på den, häng med när hunden börjar spåra och uppmuntra lågmält. Beröm när ni kommer fram till klöven - du kan gärna ge något gott godis om klöven i sig inte är belöning nog. Hunden får gärna bära hem klöven.

Utveckling...
Om första spåret går bra kan man lägga in någon svårighet nästa gång, som att göra spåret lite längre och lägga en "halvvinkel" - inte nödvändigtvis 90 grader alltså. Sen kan man även lägga till ett bloduppehåll... Sen utöka till flera vinklar. Jag brukar inte träna mer än 4-5 gånger innan jag går anlagsprov med mina, då jag tycker det är lätt att hunden tycker det är för enkelt och börjar gå för fort eller slarva. Mitt tips är alltså, gör undan anlaget så snabbt som möjligt och lägg sedan energi på att träna inför öppenklassen.

Spårprov
Ett anlagsprov är ca 600 meter långt och har fyra räta vinklar och ett bloduppehåll på raksträcka, ca 15 meter långt. Spåret blodas 2-5 timmar innan start. Bedömningen är godkänd/icke godkänd. Ett öppenklassprov är betydligt svårare, även detta är ca 600 meter långt och har fyra räta vinklar, men förutom bloduppehållet på raksträcka ingår även ett bloduppehåll i vinkel (på 10 meter) samt ett bloduppehåll i vinkel med återgång. Spåret blodas 12-24 timmar före start och även ett skottprov ingår, ca 50-100 meter innan mål säger domaren åt ekipaget att stanna hunden, därefter går han/hon ca 15 meter framför ekipaget och skjuter ett skott med hagelgevär/startpistol. Därefter visas ni på spåret igen. Hunden får inte visa överdriven rädlsa/oro eller kraftig upphetsning och måste kunna återgå till spårarbetet. Priserna som delas ut är 1:a pris, 2:a pris, 3:e pris samt nolla, intet pris. För både 1:a/2:a/3:a krävs att skottprovet är godkänt.

Enligt denna uppbyggnad läggs de respektive spårklasserna. Spårläggaren/domaren avgör dock hur vinklarna skall placeras och vilken inbördes ordning svårigheterna skall ha!

 
Anlagsprov                                                    Öppenklass

Litteratur
Eftersök på klövvilt: eftersökshundens dressyr av Mikael Tham är mycket bra. Förutom delen om viltspårsträning och prov tar den även upp olika hundraser som kan användas som spårhundar och mycket om praktiskt eftersök - man får ju inte glömma att proven förutom att de är en god aktivering och för vissa raser även en del i avelsutvärderingen är till för att se vilka hundar som har goda förutsättningar att bli goda eftersökshundar.