Valpdagbok Xander & Faith, våren/sommaren 2010

20/5
Glest med uppdateringar här med! Men även om det händer oerhört mycket under valpars första veckor så är det inte så mycket att skriva om! Det har varit en tacksamt mycket lättsam tid, Faith har skött dem strålande, de är alltid mätta vilket även syns på tillväxten... sover mest mellan ätningarna än så länge! De öppnade ögonen på 11 dygnet och har fått namn, se nedan...

Sitting Bull

Buffalo Bill

5/5
Första dygnet i killarnas liv har passerat och de mår bra. De äter mest hela tiden tycker jag och sover däremellan. Faith är mycket mån om dem och pysslar och plockar hela tiden... hon tycker väl att valparna är för få, för lite att göra! Omvårdnad får de verkligen i stora lass och mat också, de är ju bara två som delar på hela mjölkbaren.

4/5
Igår föll Faiths temperatur från 37,8-36,6 på bara några timmar. Ingen tvekan att öppningsskedet äntligen startat alltså. Hon visade inga större tecken på att förbereda sig för valpning under dagen, men kräktes upp sin middag på kvällen och var rätt okomfortabel. Bäddade lite och vankade runt mycket. Blev inte mycket sömn för matte med andra ord, man vet ju inte när det börjar... Det blev dock inga valpar under natten. Faith vandrade runt runt, ville absolut inte vara i sin valplåda utan försökte hitta en bekväm position i sängen. Hässjade lite vid 4-tiden men inget mer. Åt frukost med en hel del tvekan sedan och blev hela tiden mer och mer okomfortabel under morgonen och förmiddagen. Mig följde hon varje meter, verkade inte få någon ro och ingen liggplats dög till.

Vid 12-tiden tilltog det hela ytterligare. Faith ville ut hela tiden, sprang fram och tillbaka i huset och kunde inte ens sitta ordentligt pga trycket bakåt. Nu får nog vara nog tyckte jag och så satte jag tiken i valplådan och mig själv bredvid, då kunde hon tänka sig att vara där. Faith bäddade och drog i filtarna, bytte ställning hela tiden och det syntes verkligen på henne att det skulle dra igång när som helst.

12.58 kom första krystvärken. De åtföljdes snart av flera, rätt svaga till en början men sedan starkare där hon verkligen tog i. Såhär fortsatte det i 20, 30, 40 minuter... Började bli lite orolig över att det inte skred framåt, Faith har ju haft så lätt att föda förut. Man kunde se utbuktningen av en vattenblåsa under svansen men den verkade inte vilja avancera. Då det gått nästan en timme sen första värken gick jag in med ett finger och försökte känna efter. Bakom vattenblåsan hittade jag två baktassar, som väntat... Sätesvalpar har en tendens att ta längre tid på sig, speciellt om de kommer först och måste bana väg. Försökte hjälpa Faith att stimulera värkarna då hon krystade för att mata fram valpen. Innan tassarna är framme i öppningen är det inte så mycket man kan göra för att hjälpa till att dra ut valpen, man får för dåligt grepp och riskerar att skada den istället. Dessutom är det bra att fosterblåsorna är intakta så länge som möjligt.

Ja... mycket sakta matades valpen fram och jag fick en första titt... men jag kunde inte begripa vad det var jag tittade på! Det som borde varit baken hade inte förväntad form eller färg och tankar på en missbildad valp hann fara genom huvudet. Men när fosterhinnorna brast insåg jag - valpen ligger fel! Han låg med buken uppåt... är valpen liten nog kan man försöka vrida runt den, eller så kan den ändå framfödas utan bekymmer... men denna valp var stor och han satt fast. Här gäller det verkligen att vara försiktig, samtidigt som man måste få ut valpen fort. Han började redan bli blå om baktassarna och förlossningskanalen var så utspänd att han inte längre fick något syre via navelsträngen. Men man kan inte vara hårdhänt, valpen låg ju helt fel och hade ju böjts helt fel under hela framfödandet, inte konstigt att det var så jobbigt för Faith. Fick försöka hålla undan Faith som ville slicka och få bort det som satt fast i henne. Fick in pekfingret och lyckades lirka ut först det ena, sen det andra frambenet. Sen kom huvudet med nästa krystning. Valpen var lite slapp till en början men efter luftvägsrensning och stimulans tog han sig fint. När han fått kläm på det där med att greppa en spene, vilket inte tog många minuter, släppte han inte taget frivilligt igen! Han föddes kl 14.20 och vägde hela 220 gram. Vit och svart.

Det var första valpen... Faith verkade väldigt trött, slutkörd efter den tuffa födseln. En paus mellan valpar är helt normalt men jag hade ändå en dålig känsla inför Faiths trötthet. Hon hade ju inte vilat många minuter senaste dygnet heller under den långa öppningsfasen. Nästan 2 timmar efter första valpens födelse hade hon fortfarande inte visat tillstymmelse till fler värkar, så jag tog ut henne och sprang med henne några varv, sen fick hon en energiboost i form av filmjölk med druvsocker och mjölksyrad kalk. Språngmarschen och mellanmålet verkade göra susen, för efter en stund så fick hon lite svaga krystvärkar. Även denna valp verkade dock jobbig att mata fram och jag gick in för att känna efter så det inte var ännu ett felläge, men det var det inte utan denna valp kom med huvudbjudning. Faith jobbade och jobbade och jag hjälpte henne att stimulera värkarna så gott som möjligt, i förhoppning om att valpen skulle matas fram så mycket som möjligt för varje värk så att hon inte skulle behöva hålla på så länge, men också för att jag fått gröna flytningar på handsken - valpens moderkaka hade börjat lossna och det var bråttom. Klockan var nu 16.50.

Till slut fick jag fram hans lilla huvud såpass långt att jag kunde hålla fast det mellan värkarna. På nästa krystning kom han, tämligen slapp och livlös. I det här läget har man ingen tid att förlora, en medtagen valp kan mycket väl "återuppväckas" men det är bråttom. Sög ur munnen och näsan på honom ordentligt och började gnugga hans lilla kropp med handduk - ganska hårdhänt, allt för att stimulera honom att börja andas. "Nöp" honom även lite i skinnet i hopp om att han skulle skrika till. Emellanåt drog han ett hastigt andetag med öppen mun och han blev snart rosa i slemhinnorna och då finns det ju gott hopp, det är ett bevis för att han trots allt syresatte sig. Efter några minuter kom första pipet men han var fortfarande väldigt slapp. Fortsatte stimulera kraftigt och gradvis kvicknade han till, skrek högt och argt men andades dock fortfarande i flämtningar med öppen mun. La ner honom hos Faith så hon fick slicka honom och ca 25-30 minuter efter födseln så hade andningen faktiskt stabiliserats helt och han andades nu normalt med stängd mun. Kort därefter började han söka efter en spene! Han vägde 194 gram, något mindre än sin bror men fortfarande en stor valp för en liten tik att få fram.

Tyvärr så är historien inte slut här...

Någon timme efter denna dramatik så kunde vi se rätt så kraftiga grönsvarta flytningar från Faith och även "nånting" som hängde ut ur henne. Båda valparna kom ut med alla sina hinnor och moderkakor så det kunde inte vara några såna rester. Oron var snarare att en valp var kvar och detta var någonting som hörde till den. Faith hade dock inga fler värkar, inte det minsta ens när man stimulerade henne. Efter kort överläggande beslutade vi att åka in med henne, detta måste kollas upp. Så mor och valpar packades in i bilen och vi satte kurs mot Karlstad... Faith hade inga som helst värkar under resan. Hennes kropp var utpumpad helt enkelt. 

Hos veterinären fick vi snart komma in på röntgen, som visade vad vi befarade - det var en valp kvar och det som stack ut var delar av hans fosterhinnor. Redan här kunde vi räkna ut att denna valp med all sannolikhet redan var död, då Faith haft gröna flytningar så länge. Vi fick sätta oss i ett rum och Faith fick en spruta oxytocin i hopp om att valpen i alla fall skulle komma den naturliga vägen. Att behöva kejsarsnitta för att få ut en död valp efter denna jobbiga förlossning skulle kännas fruktansvärt och innebära tråkiga risker både för Faith och de levande valparna.

Mot alla odds så hjälpte faktiskt det värkstimulerande. Faith började krysta och den gröna moderkakan visade upp sig först. Den hade alltså sedan länge varit helt lös, förmodligen ända sedan valp nr 2 föddes. Kunde även känna valpens huvud där inne, ännu en stor valp. Med en del draghjälp och bändande i stackars Faith kom även denna valp till världen. Han var inte vid liv som väntat, hade säkert inte varit på ett bra tag. Han var alldeles blek och vit i alla slemhinnor. Veterinären kollade för säkerhets skull efter hjärtljud med stetoskop, men det fanns inget. Det var en välskapt vit/svart hane.

Efter detta var det bara att packa in sig i bilen och styra hemåt igen, med visst vemod såklart, då det alltid är ledsamt att förlösa en död valp, men Faith och de andra två mår ju bra och vi slapp gå igenom ett kejsarsnitt med allt vad det innebär. Som alltid när en valp dör under förlossningen funderar man såklart på om man kunnat göra något annorlunda men tyvärr så kommer inte valpningar med ett förhandsfacit utan man måste agera utifrån vad man ser där och då. Faith har haft två valpningar helt enligt skolboken tidigare och det här var inget man hade kunnat förutsäga.

30/4
Kan idag notera lägsta tempen hittills för Faith. Hon hade 37,2 tidigt imorse och 36,9 ca 3 timmar senare. Vi får vänta och se om det är sänkningen som är på g eller om tempen bara börjat "fladdra", vilket är vanligt under de sista dygnen. Hon mår i alla fall strålande, har ätit frukost och tiggt mer mat precis som vanligt... Bäddade lite i natt. Juvren är välfyllda och valparna aktiva i magen.

24/4
Ny magbild, dygn 54. Faith mår bara fint i sin dräktighet och verkar inte ett dugg berörd. Känt fosterrörelser.

17/4
Slöat till med uppdateringar här av någon anledning! Faith är i alla fall dräktig och allt flyter på som det ska, såg flytningen efter 4-5 veckor, på måndag har hon gått 7 veckor från första parningen så vi får se om några veckor vad som gömmer sig där inne... Faith är som vanligt helt obekymrad om sin extra vikt.... vadå dräktig??

21/3
Gått några veckor sedan parning nu och än kan man ju inte se något, men Faith är fortfarande svullen efter löpet och lite tröttare och keligare än vanligt. Fast inte ute förstås, där är det fullt ös...

7/3
Faith står även idag så vi kör en fjärde och sista parning. Sen är det bara att vänta.

5/3
Tredje parningen... dygn 13. Visar inga tecken på att höglöpet skulle vara avtagande.

3/3
Andra parningen!

1/3
Faith är på 9:e dygnet idag och Samara parades sista gången igår... blir fullt upp för Xander. Hon är mycket villig vid parning i alla fall.

26/3
Faith visar redan tecken på att vara på väg in i höglöpet.... men man vet aldrig med tikar som blivit igångdragna av någon annans löp, vet av erfarenhet att de kan bete sig lite lustigt!

21/3
Faith börjar löpa!